Mitt bollplank

...för denna gång men det har varit rätt lugnt så det har ju gått bra. Jag känner mer och mer att det är nog dags att göra ngt annat, alltså jag trivs med att hjälpa de gamla men det är så mkt runtomkring.

Är jätteorolig för morgondagen och börjar få ont i magen. Visst vi ska bara dit för att ta bort en eller flera knölar men vad är det för knölar och hur mår Vilma egentligen?? Som tur är så vet ju Kristin hur mkt mina djur betyder för mig så blir det så pass jobbigt att jag börjar böla så är hon oxå himla förstående. Usch börjar ju böla av att bara skriva om eländet. Äsch måla inte fan på väggen säger nog ngr nu men som jag skrivit tidigare så vet jag inte vad jag gör utan min älskade lilla Vilma men jag vet att hon oxå börjar bli till åren fast det är ändå så jobbigt. Att jag inte heller har just nåt stöd här hemma på plats gör ju saken inte bättre. Tror att Uffe förstår hur jag känner men han är ju hemma hos sig och har fullt upp med sitt. Ska nog maila till Vilmas uppfödare och höra hur många av Vilmas kullsyskon som håller igång och är lika pigga som Vilmis.

Får se om jag orkar ta tag i lägenhetsletandet imorrn men känner just nu att jag kommer inte orka/vilja göra så mkt imorrn.

Näe ska väl torka ur bilen lite och kratta ihop dessa jä-la äpplen. Pappa lovade iaf att han ska komma och såga itu grenen nån av de närmaste dagarna men vi låter trädet stå kvar och han tar oxå med de större bitarna hem.