Mitt bollplank

Den senaste tiden har jag tänkt en hel del, och lite för mkt, och har reflekterat över en sak. Det är över lag som jag märkt av detta och redan hos barn. Varför kan man inte bli accepterad om man tycker/tänker olika el gillar olika saker? Gillar man tex inte samma hockey/fotbollslag så blir man utanför och detsamma gäller en mängd andra saker som tex musik, mode, bilar, fritidsintressen över lag, ras på sina djur mm mm. Det sker nästan obemärkt men även öppet och jag tycker att det är ren mobbing. Barn tar ju också efter sina föräldrar och det är synd att man redan i låg ålder måste "passa in" i gänget för att duga. Barn förstår ju inte heller att alla barns föräldrar inte har det lätt ekonomiskt och kan erbjuda sina barn samma som deras föräldrar kan. Det gör också att det blir en press på föräldrarna för att fixa så att deras barn passar in och mår bra. Nu tänker nog många hur f-n vet hon hur barn har det men dagens samhälle ger en rätt bra inblick på hur det är med hjälp av sociala medier mm.
Varför kan man inte bara släppa att det här är bättre än det där och acceptera varandra för den man är. Att ha olika meningar, tycke, tänk och smak är ju bra för tänk hur tråkig världen annars skulle vara.

Har ni tänkt på det här med bilar? Bara för ngt år sen så såg man äldre fungerande ibland rostiga bilar men numera är det bara nån enstaka och då ofta en ungdom som har en. Visst för miljön är det ju bättre med nyare men ändå. Nu ser man ju nästan bara nya fräscha bilar och iofs är det ju inte konstigt för det dyker ju upp andra billigare bilmärken som gör det möjligt att ha en nyare modell.

Jag kan ju nämna ett område där jag personligen märker av det jag menar och det är inom hästeriet.
Byter man ras el inriktning så tappar man bekanta inom hästvärlden enbart pga det vilket jag tycker är konstigt då det är hästar vi håller på med. Tex så deltog jag ju i foran och vet att jag var till stor hjälp där och inte bara för Uffe men si inte en enda av dem har hört av sig sen dess och jag blev inte ens tillfrågad om jag ville delta i sommarforan i somras vilket också var en reunion...men jag har ju ingen nordsvensk!!
Man är bara en i mängden, ja jag har tom haft känslan av att det finns de som inte tycker att jag kan häst, men så fort man börjar träna i en grupp så är man med i gänget på ett annat sätt....det diskuteras allt möjligt mellan träningarna och man peppar varann.....så slutar man och då blir man bara en i mängden igen. Nu har ju jag alltid varit en ensamvarg och trivs med det men samtidigt vill man ju vara en i gänget och undrar hur många småtjejer, ja killar också, som går där ute i stallarna, både privata och på ridskolor, och känner detsamma. Ja ja jag håller ju inte på med hästar för andras skull utan för att jag mår bra av det :) .

När jag var yngre så gick jag ju redan då mot strömmen och umgicks ju mkt med "raggare" istället för med tjejkompisar i min ålder och det märks ju nu då man inte har så många att umgås med, ja "raggarna" finns ju kvar men de har ju skaffat familj :) . Som vuxen blire svårare att skapa nya kontakter/vänner och särskilt för mig som inte har barn som går på dagis/fritids/skola/div träningar mm där man träffar andra i samma ålder och får kontakt med. Alltså nu sitter jag inte här och beklagar mig utan nu rensar jag hjärnan på tankar. Jag har inte ett behov av en stor vänskapskrets utan är rätt nöjd med min tillvaro, vissa saker går tyvärr inte att ändra på, fast att ha nån att komma hem till skulle vara gött.
En jobbarkompis sa till mig i fredags "utan djur går du under" när jag sa att det här är sista hunden och katterna jag ska ha och det är nog på sätt och vis sant men att vara beroende av andra för att få vardagen att gå ihop är tungt i längden också.

Nähä ni.....tillbaka till början på detta tråkiga sega inlägg. Det är bra att vi alla tycker och tänker olika men vi kan ju försöka bli lite ödmjukare allihopa och accepterar att inte alla tycker som en själv, även jag.