Mitt bollplank

Denna helg så har det varit SIHS i Friends arena och i år har visst islandshästarna synts vilket är kul då det är en himla bra och trevlig ras. Det hände visst en tråkig sak, en körhäst föll ihop död, och även om det är jättetragiskt och jag lider med inblandade så känner jag ett sting i själen efter ett visst beteende där för 3 år sen.
Ja det är nu hela 3 år sen jag satt i varm och go päls på kuskbänken och njöt av underbara hästar och härliga människor på väg mot Globen.

Denna one in a lifetime upplevelse dyker upp i skallen ibland och jag brukar titta på filmerna el på klippet på play och blir varm inombords. Att lilla jag har kört häst i centrala Stockholm och inne på Globen det är fortf ngt som imponerar på mig själv. Många tycker att det är väl inte så märkvärdigt men för mig är det stort. Jag har varit en del av nordsvenska hästens historia i Sverige och det kommer jag vara Uffe evigt tacksam för....Tusen tack snälla du och många kramar till dig och grabbarna. Finaste Lippe han dundrar fram över de evigt gröna ängarna med en liten musblack prinsessa i snabb pass straxt framför.

En bekant skrev idag en sak som stämmer så bra in på vad jag oxå känner. När jag sitter där på hästryggen så slutar jag tänka på omvärlden och bara njuter. Jag behöver inte tänka på ngt annat än att vara där med hästen, fick allt lära mig det av min känsliga prinsessa, men det är så gött att bara vara och inte behöva tänka på vad jag säger el gör och att inte bli ifrågasatt. Visst jag kan så klart inte göra vad som helst och ibland kollar ju hästen om jag verkligen menade det jag bad om men i det stora hela är det en stor energiboost och jag mår så jäkla bra av det. Och de ggr som min älskade Diva får följa med de är guld värda.

Kommande vecka verkar oxå bli fullbokad men men man lever ju bara en gång och då gäller det att hinna göra så mkt som möjligt.

Jag ska nog ta en trisslott på väg till stallet för nu är längtan efter en egen häst att träna STOR.