Mitt bollplank

Wihoo, första utbildningsdagen avklarad och shit vad nöjd jag är. Tänk att jag fixade att stå framför en grupp okända människor , ja fyra grupper sammanlagt, och prata och förevisa. För mig är det stort för det här med att prata inför en grupp människor även om jag känner dem har aldrig varit min grej. En dag kvar och den dagen ska bli minst lika lyckad :-) .

Näe ni det är inte synd om mig. Jag har ett jobb, nånstans att bo, mina djur och fina vänner. Sen har vi alla dåliga dagar ibland då ALLT känns piss el hur.

El jo just nu är det faktiskt rätt synd om mig. Efter bara ett år med min drömhäst så kommer vårat liv ihop att ta slut och hon kommer istället att få galoppera på de evigt gröna ängarna. För er som vet hur mkt djuren betyder så förstår ni hur jobbigt detta är och just nu är det verkligen synd om mig men jag vet att jag biter ihop och tar med mig alla fina minnen från våran tid och går vidare.

Fick låna den fina vita igårkväll och det är så synd att jag inte kan förmedla känslan man får när man sitter där på hästryggen. Jag släpper de flesta tankar och funderingar och bara är, huvudet blir mer tomt än vanligt. Det är som att energin bara ploppar in i kroppen och man mår toppen. Och jo ridningen kräver både kondis och muskler.